Lyssnade på radion. De diskuterade “Du-reformen”. Du-reformen, var en förändring av det språkliga bruket i Sverige i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet där man slutade tilltala främmande personer med titlar eller Ni, och istället använde ordet Du.
Jag minns hur svårt det var i början. Man var så itutad att kalla äldre människor för Ni (och niga ordentligt). Och jag tror aldrig att vi slutade kalla vår lärare för Fröken. Det kom längre fram i tiden. Men jag måste erkänna att det ibland drar lite i knäna om jag hälsar på någon som jag av någon anledning känner stor respekt för, nigningen sitter kvar nånstans.
Nu blir jag helt förvirrad om någon kallar mig för Ni. För vad ska jag svara då??? Mest får jag lust att tydligt titta mig över axeln och sedan påpeka att jag ju faktiskt bara är en, så du kan säga Du. Blev tilltalad med Ni av bibliotekarien för ett tag sen och kom alldeles av mig. Tydligen är det så att det börjar bli vanligare att ungdomar använder Ni som tilltal. Kanske för att de reser mycket och man använder Ni och titlar på ett helt annat sätt i många andra länder.
Vad tycker Du om saken?
/Pimli
Inga relaterade inlägg.
Gillade du inlägget? Dela det med andra!
0 Responses to Du-reformen
Min designblogg- Dragonflight – nu har jag lekt med kamera och fotoprogram igen =) 19 maj, 2012
- Jag har ju egentligen inte tid att jobba som anställd nånstans! 13 maj, 2012
- Hade behov av ett par nya, så jag satte igång att virka tossor 12 maj, 2012
- Ena delen av spetsprojektet är kanske klar och kanske blir det tävling om det 9 maj, 2012
- Spetsprojekt 8 maj, 2012
Du eller Ni? Ja det beror på vem jag pratar med. Mest används förstås “Du”. Många äldre uppskattar ff ett “Ni” och vet man om någon gör det använder jag självklart “Ni”. Samtidigt känner jag själv att jag markerar ett visst avstånd när jag använder ordet “Ni”. Tja jag vet inte…jag tycker man ska använda det man känner sig mest bekväm med och det personen som blir tilltalad skulle känna sig bäst bekväm med. Bra lösning va?
Ja Du! Det är nog inte ofta som man använder Ni som tilltal längre.När jag var barn så tyckte jag det jobbigaste var alla Faster o Farbror o liknande som man alltid började med “Vad tycker faster Elsa om…” osv.
Gunnar
Hej DU! Jo så säger jag! Annat var det när jag flyttade till Sverige 1978 o skulle vänja mig vid allt duande! I Finland var vi mycket striktare, alla äldre niades och alla med högre befattning, t.ex min ursnygga första chef på banken, en trettiåring! Nog kändes det konstigt alltid!
Bra att du plöjde igenom Fallen så slipper jag, haha! Hon är nog lite ojämn i sin produktion tycker jag!
Krya på dig/Kram
Hejsan!
Jag känner mig inte alls bekväm när jag blir tilltalad med Ni, det är så kyligt och avståndstagande och dessutom känner jag mig så gammal. Men jag vet att jag har gjort bort mig i Italien genom att tilltala Evas släktingar med du. Där Niar även ungdomar varandra. På Evas arbetsplats var det ett par, kvinna o man, som var i 25-årsåldern och Eva hörde dem aldrig säga du till varandra.
Det där med faster och farbror säger vi fortfarande, men vi duar dem också. “Faster Nanny, vill du ha en kopp kaffe till” t e x.
Ha det gott Pia!
Kram Ingrid
Som Dalmas har man alltid sagt DU åt alla.
När jag var 5-år flyttade vi till Eskilstuna. Så jag kommer ihåg från småskolan. Vi hade då en äldre lärarinna så var väldigt noga att bli titulerad fröken, men jag fick säga du för jag var från Dalarna.
Avslutar med en så kallad rolig historia hämtad från en bok som Falu-Kuriren gav ut 1938.
“Carl XV besökte en gång Rättvik under den tid han var kronprins. Han träffade en rättvikare och öppnade samtalet sålunda: -Är det sant, mas att ni kallar alla för du här? -Ja allihopa fåruta däg och å far din, svarade rättvikaren.”
Den historien var nog mycket roligare innan Du-reformen infördes.
Hans B