Så är det förståss – om man nu måste kategorisera sig som kristen eller något annat: Jag är humanist!

Jag har aldrig varit troende kristen. Jag försökte, som säkerligen väldigt många andra, i min ungdom att hitta den där kärnan, den där glimten av att det finns en Gud. Men inte sjutton hittade jag nån sån. Sen har jag levt mitt liv utan att fundera mer. Insett att jag helt enkelt är fullkomligt oreligiös. När någon frågat mig vad jag då tror på har jag alltid svarat

Jag tror på människan!

Och så har jag helt plötsligt insett att det inte är något jag är särskilt ensam om. Det finns till och med en hel rörelse som har humanismen som grund.

Så här säger Humanisterna:

Vi tror på människan!
För en sekulär livssyn byggd på förnuft, medmänsklighet, tolerans och ansvar.

Ja, men det är ju så sant så sant.

Jag ska kanske gå med i Humanisterna – nu när jag äntligen kommit mig för med att gå ur Svenska Kyrkan – för det här är precis så som jag tycker och som jag vill lära mina barn.

Inga relaterade inlägg.