Nu har jag kommit hem igen. Det har varit trevliga dagar. Skönt och lugnt. Och en trevlig, sorglig och hoppingivande kväll på Clarion Hotel.
Lomon
Verkar inte få något vidare gensvar i bloggen när jag skriver om det här. Kanske har jag ”fel” publik. Jag skulle bli mycket glad om någon mer än Calle talade om att han/hon också adopterat en orangutang. Eller bidragit till kampen på annat sätt. Hur kan man låta bli – jag bara undrar…
Hur som helst. Jag blev otroligt imponerad av Lone Dröscher Nielsen. En liten kvinna med järnvilja och energi utan dess like. Hon är danska och jobbade tidigare som flygvärdinna, men under en semester på Borneo för sådär 15 år sen, där hon såg vad som höll på att hända, bestämde hon sig för att helt ändra inriktning på sitt liv. Hon sade upp sig och har sedan dess jobbat för att rädda orangutanger. Hon är ”övermamma” till över 600 föräldralösa orangutanger, räddade från att svälta ihjäl – eller slås ihjäl. Orangutangerna är hennes familj. Man kan nog utan att vara fel ute säga att hon valt bort att bilda familj på annat sätt. Ett stort val – men för henne det enda.
”And really – what choice do I have? I must keep hoping, otherwise I couldn’t do this work. Until the last orangutan breathes its last breath, I will have hope.”
» Läs mer om Lone, orangutangerna, Borneo, Mattias Klum och andra som kämpar för en bättre värld
Lone berättade om en orangutanghona – jag har glömt hennes namn, förfärliga jag!!! – som levde i fångenskap hos en guldgrävare. På något sätt lyckades hon dricka ur en flaska kvicksilver och kom till orangutangcentret mycket sjuk.
Hon var en mycket intelligent orangutang och när hon inte var sjuk brukade hon få följa med Lone hem och vara där. Där plockade hon alltid ut allting ur köksskåpen och undersökte mycket noga. Allra mest intresserad var hon av konservburkarna. Hon kom med dem och ville att Lone skulle öppna dem. Lone visade att hon inte kunde, hon dunkade burken i bordet och bet i den för att visa att det inte gick att öppna den. Ett tag var orangutanghonan nöjd med det. Så kom hon en gång och lade fram en konservöppnare, så Lone visade hur man kunde öppna burken med en sån.
Ett par veckor senare fick hon åter följa med Lone hem och gick som vanligt och plockade ut sakerna ur köksskåpen. Och kom med en konservburk. Lone visade återigen att hon inte kunde öppna burken. Orangutanghonan gav henne ”är-du-dum-blicken”, gick ut i köket och hämtade konservöppnaren och gav den till Lone. Honan kom mycket väl ihåg hur man öppnade konservburkar. Trots att hon bara sett det en gång och det var flera veckor sen.
Honan fick ofta läggas in på sjukhuset, eftersom hon var sjuk av kvicksilvret. Vid ett tillfälle kallades Lone dit för att honan var orolig och inte ville ligga i ro. Så Lone tog ur kanylen för näringslösningen, eftersom de trodde att den kanske gjorde ont på henne. Då gick orangutanghonan upp, tog Lone i handen och drog med henne ut i skogen. Där gjorde hon allt hon älskade att göra, badade och sysslade runt. De var ute hela dagen. Till sist kröp hon upp i famnen på Lone och höll om henne och Lone satt med henne i famnen. Lone trodde att hon sov, men det visade sig att hon somnat in för alltid. I famnen på Lone.
Jag blir så rörd när jag skriver och det var knäpptyst när Lone berättade det här i går kväll. Man hörde bara lite tysta snyftningar. Alldeles säkert var det så att orangutanghonan kände att hon inte skulle leva så länge till och ville vara ute i sin älskade skog en sista gång. Och sedan vila hos sin mamma.
De här djuren är så otroligt intelligenta. De delar ungefär 97 % av sitt DNA med oss. Vi är nästan lika. Orangutangungarna har ofta sett hur deras mamma dödats. De är svårt traumatiserade, drömmer mardrömmar på nätterna och kan till att börja med inte sova ensamma. De minns. Och det är fruktansvärda minnen.
Vi kan helt enkelt inte tillåta att det här fortsätter och att de försvinner för alltid. Vi måste alla hjälpas åt för att förhindra en sådan katastrof!
Vad ska vi annars säga till våra barn och barnbarn?
Hur ska vi kunna förklara att vi faktiskt lät det hända?
Läs även andra bloggares åsikter om Borneo, Borneo Orangutan Survival, Lone Dröscher Nielsen, oljepalmsplantager, orangutanger, palmolja, regnskogsskövling
Relaterade inlägg:
Gillade du inlägget? Dela det med andra!
3 Responses to BOS insamlingsafton för att rädda orangutangen kvar på jorden
Statcounter räknar
Lust & hjärta- Om det där med emballage 8 februari, 2012
- Mer keramik i butiken 7 februari, 2012
- Liten handväska för småprylar, stickad i ull: ”Troll” 6 februari, 2012
- Vi har annorlunda kort och annat för dig som vill uppmärksamma någon på Alla hjärtans dag den 14 februari – se här: 3 februari, 2012
- Det bästa som finns är att vara kreativ och känna inspirationen kasta sig över en! 2 februari, 2012
- Mörkersdottir
- Intensiv höst 16 november, 2011
- Omslagstävlingen är avgjord 3 november, 2011
- Debutantporträtt Svensk bokhandel 21 oktober, 2011
Ja jag, upplever litet samma som du, att jag förvånas över att jag inte får bättre gensvar – såväl på bloggen som bland mina vänner. Intresset verkar, obegripligt sorgligt nog, inte vara så stort. Det är bara ett fåtal som blivit berörda av det jag berättat, vilket förvånar mig.
Men jag tänker fortsätta puffa för Lone och BOS. Och fortsätta stötta lilla Kesi som jag nu adopterat. Kanske kommer jag också att resa till Borneo och på nåt sätt göra mig nyttig där. Pratade litet med både Lone och Mattias om volontärarbete igår. Vore fint.
Och du, orangutangen som Lone berättade om hette Alma. Vilken otroligt gripande historia! Det Lone berättade fick närmast hjärtat att stanna på mig. Jag blev så upprörd, sorgsen och även förbannad. Men det är bara att omvandla de känslorna till positiv handling!
Åh, tack! Alma var det förståss. Det enda som dök upp i huvudet på mig var Alice och Ayla, men det kändes inte rätt. Fast det var inte såå långt ifrån :-)
Ja, vi får fortsätta lobba och emellanåt hjälpa folk att få lite dåligt samvete. Kanske det kan göra någon skillnad. 10.000 orangutangfaddrar hos BOS i Danmark. Ska vi verkligen vara sämre i Sverige?
För mig är det inte att tänka på att resa till Borneo. Jag har reagerat mot vaccin och man vet inte riktigt vad det är jag reagerar mot, så jag vågar inte vaccinera mig mot allt man måste vaccinera sig mot om man ska ut i djungeln. Jag får försöka dra mitt strå till stacken på annat sätt.
Många säger att de inte har råd med sådan här ‘välgörenhet’. Men min syster tar sig råd, trots att hon inte har det särskilt fett ställt. Visst finns det de som faktiskt inte har råd, men jag tror nog att väldigt många av oss kan avstå lite. Sen är det säkert så att det är många som valt att stötta andra som behöver hjälp. Och man kan ju inte vara med och hjälpa till överallt. Så är det ju. Men just det här är ju så himla BRÅTTOM!!! Vi har inte många år på oss. Insatserna måste ske NU!
[...] Så våga hänga på DU också. Tillsammans! » BOS insamlingsafton för att rädda orangutangen kvar på jorden [...]